Historia

Grunden för ”Den Militära Hospitalsorden av Sankt Lasarus av Jerusalem” lades 1098 vid Sankt Lasarus sjukhus beläget utanför Jerusalems murar. Ordens första stormästare Gerard Tenque grundade även ”Den Suveräna Militära Hospitalsorden av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta” (senare känd som Malteserorden). Ordens första erkännande från den Heliga Stolen är daterad den 15 februari 1113.

Sankt Lasarus Orden var den enda riddarorden som ägnade sig åt vården av de leprasjuka, en utstött marginalgrupp i medeltidens Europa och Mindre Asien. Till försvar av sina sjukvårdsinrättningar vid korstågens krigshandlingar utvecklade Orden sin militära sida från 1123. Orden deltog i slaget vid La Forbie 1244, vid slaget om Al Mansurah 1250 och i försvaret av Akko 1291.

Efter Akkos fall och fördrivandet av kristna från det heliga landet flyttade en gren av Orden sitt högkvarter till Boigny, Frankrike, där den ställdes under den franske kungen Philippe IV:s beskydd 1308. Härifrån utvidgade Orden successivt sin verksamhet och upprättade ett stort antal sjukhus, betecknade som lasarett, för leprans offer i Frankrike, Spanien, Italien, England, Skottland, Tyskland, Ungern och Schweiz.

En annan gren av Orden med högkvarter i Capua i nuvarande Italien kom under direkt kontroll av den Heliga Stolen. År 1572 slog Påven Gregorius XIII samman Capua grenen med Sankt Mauritiusorden. Från senare hälften av 1400-talet och framåt gjordes flera försök från den Heliga Stolen att ta kontroll över den franska grenen av Orden, vilket både franska kungahuset och Orden själv motsatte sig.

Under franska revolutionen undertrycktes alla kungliga ordnar i Frankrike. Ordens egendomar (Chateau de Boigny, militärakademien och sjukhusen) konfiskerades. Dåvarande stormästaren prins Louis Stanislas Xavier av Frankrike lämnade landet och fortsatte sitt ämbete i exil tills han kunde återvända som kung Louis XVIII år 1814. Han lämnade då stormästarämbetet, men kvarstod som Ordens beskyddare. Kung Louis XVIII efterträddes 1824 av Karl X som blev Ordens beskyddare fram till 1830, då han tvingades abdikera. Därefter stod Orden utan kungligt beskydd fram till 2004 då HKH Henri, Greve av Paris, Hertig av Frankrike, huvudman för franska kungahuset, åter ställer Orden under kungligt beskydd.

Från 1841 till idag står Orden under religiöst beskydd av Grekisk-Melkitiska katolska kyrkan. Den ekumeniska rörelsens framväxt efter 1900-talets världskrig har även präglat Orden, som idag även beskyddas av anglikanska och lutheranska biskopar och av en romersk-katolsk kardinal. Orden tilldelades påve Johannes XXIII:s pris för sitt ekumeniska arbete. Från 1841 var patriarken för den Grekisk-Melkitiska katolska kyrkan även Ordens överhuvud och 1910 utsågs Paul Watrin till Ordens kansler av Cyril VIII. Under Watrins ledning utvecklades Orden och 1935 kunde den förste stormästaren sedan 1814 utses: Francisco de Paula de Borbón y de la Torre, hertig av Sevilla.

År 1969 bröt sig vår gren (den franska) av Orden loss och utsåg sin egen stormästare: Pierre de Cossé, hertig av Brissac. Orsaken då var att den franska grenen fann ledarskapet från Spanien allt för svagt. Sedan dess har det gjorts två försök till återförening ett 1986 och ett 2004. Ett antal lokala priorat har ställt sig utanför denna konflikt och arbetar som en tredje gren under namnet Förenade Storprioraten. År 2010 avgick stormästaren för den franska grenen prins Charles-Philippe d’Orléans, hertig av Anjou och Orden leds nu av Biskop Richard Garrard som Generaladministratör.

Idag, mer än 900 år efter sin tillkomst, fortsätter Orden sitt arbete i mänsklighetens tjänst och till försvar för den kristna tron. Som i gångna tider, fast numera som en världsvid gemenskap, håller Orden fast vid sina ideal att söka lätta bördor för lidande människor och inspirera sina medlemmar till ett liv i Kristi efterföljd. Ordens syfte är:

• att upprätthålla och försvara kristen tro,
• att bistå och hjälpa de sjuka och utsatta, i synnerhet dem som lider av lepra,
• att främja och vidmakthålla den kristna ridderlighetens principer och
• att arbeta för kristen enhet.

När lepran minskar för att i det närmaste helt försvinna och när den allmänna sjukvården byggs ut, ändras förutsättningarna för Ordens arbete. Ordens sociala och medicinska engagemang har vuxit till den grad, att den framträder som en betydelsefull internationell biståndsorganisation. Det svenska Storprioratet är sedan flera årtionden verksamt med sjukvårdsarbete i Senegal och Gambia samt även i Baltikum. Detta arbete utvecklas ständigt vilket går att läsa mer om under fliken Hospitalitverksamheten.