Pga rådande covid-situation är höstens investitur i Lund inställd.
By kind invitation by the Syriac Orthodox diocese of Sweden, led by His Eminence Archbishop Benjamin Atas, a delegation from the Order of Saint Lazarus attended the fifth anniversary of SYGG. SYGG, Suryoyo Youth Global Gathering, was held in Södertälje, Sweden. This gathering of young people from all over the world is truly an amazing event and gathered some +500 people.
Also attending was His Holiness, Patriarch Ignatius Aphrem II, father of fathers, head of Syriac Orthodox Patriarchate of Antioch and All the East.
This fortunate situation gave the delegation opportunity for a private audience with the Patriarch, a rare and important event. Numerous issues were discussed, focusing on the ongoing and upcoming cooperation between the two entities. Many topics received both the liking from the leadership, Archbishop and Bishops and we are proud to have been given the blessing of our work from His Holiness the Patriarch. The future will be strengthened by this cooperation.
After being received as guests of honour we continued the celebration of the official start of SYGG with a lovely gala dinner. During this grandiose reception of all the young people there where multiple speeches and donations were presented in a very formal and respectful way. Especially noteworthy among the projects run by the Syriac Orthodox Church is the the ambitious project of building a new monastery in Sweden.
It is hard to give credit with a few simple words to all the loving hospitality shown to us during these days. One thing is certainly clear, our work together with the people within the Syriac Orthodox Church goes beyond just formal etiquette, we have made many personal friends.
Pictured left to right: Grand Chancellor Philippe Piccapietra, Grand Prior of Sweden Kent Harrskog, His Holiness, Patriarch Ignatius Aphrem II and His Eminence Archbishop Benjamin Atas.
I juni närvarade medlemmar från det svenska storprioratet under en presentation och middag hos det patriarkaliska ställföreträdarskapet för syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige i deras lokaler i Södertälje. Värd var ärkebiskop Benjamin Atas som närvarade som vår hedersgäst på investituren på Karlberg i maj. Storkansler Philippe Piccapietra höll en presentation av Orden och det möjliga samarbetet mellan Orden centralt och syrisk-ortodoxa kyrkan som ett led i det ekumeniska arbetet. Föredraget hölls inför ett 20-tal av stiftets präster och medlemmar ur styrelsen för den syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige. Det initiala mötet föll mycket väl ut och följdes upp med ett möte med Hans Helighet Patriark Ignatius Aphrem II under hans vistelse i Sverige i förra veckan.
Samarbetet hanteras av Orden centralt via Grand Magistry, men representanter från det svenska storprioratet medverkade då samarbetet sker med den syrisk-ortodoxa kyrkan i just Sverige.
Norges Storprior hade kallat systrar och bröder till högtidlig investitur och som vanligt även bjudit in övriga jurisdiktioner. Att samlas över nationsgränserna är alltid en mycket givande tilldragelse och i synnerhet så i Norge där det alltid är en speciell stämning med mycket värme och glädje. Helgens samlingar sträckte sig över inte mindre än fyra olika nationsgränser. Norge, Sverige, Nederländerna och Portugal fanns representerade.
På fredagen samlades vi till vigilia i Uranienborgs kyrka i Oslo. Kyrkan är verkligen en upplevelse som alla rekommenderas starkt att besöka. Vigilian började med en mäktig klockringning över flera minuter. Det kändes verkligen i kroppen när lugnet kom över oss och vi fann oss i tillrätta i vigilian. Strax därefter fick vi uppleva kraften i Uranienborgs orgel som trakterades till perfektion av organist Jonas Salomonsen Aspeland. Vi som vant oss vid att ledas genom vigilian av fältprästen Stian Heggedal kände saknad då han tyvärr blivit krasslig. Det gav oss dock tillfället till en ny behaglig bekantskap i Ingjerd Ropeid Andreassen som med säker hand ledde gudstjänsten. Ingjerd skulle också komma att tas upp i Orden under lördagens investitur. Norges storpriorat har sannerligen en framåtanda och växer stadigt och säkert.
En sak som är berikande med att gästa andra storpriorat är de små skillnaderna man upptäcker. Varje priorat har sin egen särprägel och det finns alltid någon detalj man upptäcker som man tycker särskilt mycket om. I Norge upptäcker man en mycket trevligt inslag i vigiliaprogrammet i ljusceremonin och värt att nämna är också Simeons lovsång.
Investituren leddes av Stian Heggedal som glädjande hade kryat på sig. Återigen, likt föregående dag, skulle vi få se prov på de små detaljerna som skiljer de olika prioraten åt. Med klar stämma tog Stian oss igenom psalmer, böner, våra traditionella saligprisningar och självklart investituren i sig självt. Nytt var den mycket uppskattade delen som innehöll nattvard. Att infoga nattvarden i investituren upplevdes av alla som särskilt värdefullt och det berikade verkligen oss.
De som upptogs och befordrades var:
Ingjerd Ropeid Andreassen som upptogs till ChLJ
Stian Hvalen Brekke OLJ som befordrades till KLJ
Då vi avslutat investituren begav vi oss till Oslo Militaere Samfund som vi gästat förut med stor glädje. I år var inget undantag utan den inrättning vi vant oss vid levererade precis som vanligt med en mycket hög känsla av service, kvalité och värme. Inget fattades oss och utan att vilja väcka avund måste man ändå konstatera att den som ännu inte upplevt ett besök på OMS har lite kvar att längta till.
Norges Storprior H.E. Chevalier Kjetil Ambrosius Johansen var den perfekta värden. Tal hölls, historier delades och det var verkligen osedvanligt högt i tak i Bernadottesalen. Skratt och glädje blev inramningen som omslöt oss och alla njöt en sådan afton som kommer att finnas i minne för lång tid framåt.
Så här i efterhand, när dessa rader skrivs, finns det ett leende som inte vill försvinna. Till alla de som ännu inte haft förmånen att uppleva Oslo, en investitur hos våra norska systrar och bröder, måste en stark rekommendation utgivas. Ta chansen när den ges och res till Oslo. Du kommer bli välkomnad och innesluten i en varm och vänlig famn. En investitur hos det norska Storprioratet är sannerligen ett minne att leende bära vidare.
Ett stort och hjärtinnerligt tack riktas till det norska Storprioratet!
Vid tangentbordet
Jörgen K. Nilsson KLJ OMLJ
Imagine yourself in the center of the multi-cultural glorious city of Jerusalem. You are standing on the terrace of the Order’s Domus and from there you have an excellent view of the endless roofs and green olive trees. You take a deep breath and you can clearly feel how much history the streets of this ancient town hold. This was what I experienced a couple of weeks ago, when I got the chance to visit this magnificent town together with Grand Chancellor Count Philippe Piccapietra and brother Jörgen. My name is Sophie Lööf, a member of the order since November last year, and I am now going to share with you what I had the opportunity to behold during my stay in Jerusalem, in the Holy land.
During my time I felt many feelings - hopelessness and sorrow, but also pride and my deepest impression. One day, we travelled to the West Bank to visit one of the projects that the order supports - a Christian school for girls. When I talked to the girls, I spoke about dreams. This didn’t really feel right, considering that their water tank and/or their electricity can be shot down and young boys, armed with guns, strolled around outside the school. Even though I believe it is important to have goals, talking about dreams with the girls felt rather hopeless.
But this is also why I felt so incredibly proud. Proud to be a part of the Order that actually makes a difference for these girls. The school runs on donations and we actually make their situation a bit better, together. They attend school which is not the case for all girls here.
The second trip, that also touched me very much, was the visit to the hospital for handicapped children. It was difficult to see how severe their disabilities were and how many they were. Some of the beds that they laid in were so old and torn that the children nearly fell out of their beds.
The nuns that ran the home were my true heroes. They were all in their 70s but this did not stop them for one second to help the children in need. One of the nuns had been helping the handicapped children for the past 55 years! She has dedicated her whole life to helping others, something that we all in this room strive for and believe in. She has worked to unite our differences and this is actually what struck me the most during this journey to the Holy Land.
Jerusalem is a city of diversity. A city defined by differences, were every man and woman you meet have different interests, background and religion. But in all tangled difficulties the Order is there with a neutral state of mind. Trying to unite our differences, no matter what background you have or what religion you sympathize with. So I am incredibly proud to be a part of this Order where we all stand for helping others and to unite our differences. Because what makes a good knight or dame? The ability to see a person as a human being and to act with justice when we strive to assist those in need. Thank you.
Sophie Lööf SSLJ
I början av april anordnades en vecka i Domus för de medlemmar som ville lära sig mer om vår Orden och få en möjlighet att börja lära känna Mellanöstern i allmänhet och Jerusalem i synnerhet. Deltagande på resan var Jörgen K. Nilsson KLJ OMLJ och vår nya syster Sophie Lööf SSLJ.
Veckan var utformad att vara av informell karaktär för att medge stunder för återhämtning och att kunna ladda de egna batterierna. Flera olika rundvandringar till viktiga platser att besöka genomfördes. Utöver detta hade vi två viktiga formella besök att genomföra. St Vincent, vars barnsjukhus för svårt sjuka barn var ett och Bethany School for girls var det andra.
Besöken gav starka intryck och det står klart att vår närvaro och vårt stöd inte bara är välkommet, det är också nödvändigt. Det är ett av svaren på vår uppgift att försvara kristendomen.
Veckan var också oerhört värdefull sett ur ett utbildande perspektiv. Många, långa diskussioner om vad det verkligen innebär att underkasta sig ordenslivet satte en mycket speciell prägel på veckan. Att svära sin trohet i kyrkan då man upptas i Orden är mycket djupgående och i vissa fall inte helt enkel att förstå och tillgodogöra sig. Ordens organisationsstruktur och ledning liknar till vissa delar mer moderna strukturer men är i andra helt väsensskilda från vad vi i det moderna samhället är vana vid.
Veckan förflöt till vår stora glädje in i en allt mer behaglig vädersituation och de sista tre dagarna fick vi möjlighet att använda den fantastiska takterassen till våra pratstunder och till sist även en avslutande grillning som pricken över i.
Sammantaget måste veckan betraktas som en succé och redan i detta nu är en uppföljande resa planerad till 17-24 september, kontaktuppgifter nedan för mer information. En av slutsatserna som drogs under veckan är att alla ordensmedlemmar ska beredas möjlighet till de erfarenheter vi fick.
Atavis Et Armis!
Jörgen K. Nilsson KLJ OMLJ
Peter Löwegren KCLJ CMLJ och undertecknad gjorde i slutet av november vår inspektionsresa till Gambia och Lazarus verksamhet vid kliniken i Fulabantang. Vi kom till hotellet sent på kvällen och tog det därför lugnt följande dag förutom en tele-fonkontakt med Francis Mendy, som är chef för Cado och som är den som hjälper oss med genomförande och uppföljning av vad vi har bestämt skall göras. Francis är äntligen den person, som vi längtat efter, då han själv verkligen är intresserad av att allt skall fungera. Vi beslöt att ha vårt möte med honom, efter det att Peter och jag varit uppe i Fulabantang.
Efter den sköna vilodagen bar det av i gryningen, då vi blev hämtade vid hotellet av vår ständige chaufför Kitim, numera pensionerad från Cado men reserv, när det behövs. Efter c:a fem timmars bilresa var vi framme. Denna gång efter att ha fått åka i en bil med luftkonditionering. Det är första gången på alla år och vi kände oss nästan som första klass passagerare. Det var en otrolig skillnad och vi var inte svarta av smuts, som vid tidigare färder då man var tvungen att köra med vidöppna fönster för att inte dåna av värme. Vi föredrog smuts framför hetta.
Väl framme möttes vi av staben vid kliniken som bestod av en sjuksköterska/barnmorska och tre andra medarbetare som motsvarar undersköterskor. Vi gick så igenom byggnaden och Peter och jag tittade på varandra och gladdes storligen!
Yttertaket på hela kliniken var bytt och lyste skinande rent i solskenet, de ruttna innertaken var utbytta och såväl tak som alla väggar var målade i snygga färger. Det var underbart att se.
När vi kom in i sjukrummen blev vi ytterligare upplivade. Sängarna hade fått tjocka madrasser och kuddar och var bäddade med lakan och hade trevliga överkast. Jag hoppas, att ni kan ana min beskrivning genom de amatörmässiga fotografier som jag tagit med min telefon.
Vi överlade så litet med personalen om önskningar och behov och sedan kom stammens äldste, imamen och en präst och välkomnade oss. De berättade hur mycket kliniken betyder och vi hade ett fint litet samtal innan vi avslutade med att imamen bad för oss och jag sade några korta ord och avslutade med välsignelsen. Sedan for vi tillbaka till hotellet i Banjul och kände oss verkligen djupt tacksamma över vad vi sett.
Följande dag hade vi ett lunchsammanträde med Francis Mendy. Det blev ett mycket bra möte med positiva tankar och idéer för framtiden. En del av det vi då kom fram till, har vi nu i skrivande stund (25 april) redan sjösatt. Jag kommer att berätta mer om Fulabantang vid middagen på Karlberg den 11 maj.
Kosan styrdes sedan hemåt med flyget från Banjul via Dakar och Bryssel till Köpenhamn. Det är en resa på drygt 22 timmar, så jag är evigt tacksam, att Peter kan smuggla in biskopen på hans kort till en lounge, där vi kan vänta i fem timmar på anslutningsflyget från Bryssel till Kastrup.
Tag dessa rader som en liten hälsning till er alla från Fulabantang.
Christina Odenberg ECLJ CMLJ
Andlig beskyddare, hospitalit och ordförande i hospitalitkommittén
