Login
Main menu

Jubileumstalet

Vänskapen skapade Storprioratet

Året 1968 var året då allt hände. Den svenska grenen av Sankt Lazarus Orden fick sin blygsamma start, som dock knappast någon märkte särskilt mycket av …

Men vad som märktes var majrevolten i Paris och kårhusockupationen i Stockholm, Vietnamkriget och protesterna mot kriget, där bland andra utbildningsminister Olof Palme medverkade med storpolitiska följder, sista ”riktiga” studentexamen, Nyfiken gul- och blåfilmerna, som bidrog till sexrevolutionens fulla etablering, de upprörande dödsskjutningarna i USA med Martin Luther King och Robert Kennedy som offer, Pragvårens brutala slut … listan kan göras längre. Ett år av oro och motsättningar, som med fog kan även beskrivas som en öppning mot en ny era – på gott och på ont. Mycket av samhällets grundvärderingar och uppförandekoder skakades och förvandlades i grunden.

I en tämligen okänd men historiskt intressant kyrka med adress Humlegårdsgatan 13, Franska reformerta kyrkan, med sin pastor Jan Hoffmann, sår Sankt Lazarus Orden sitt första frö i vårt land - i modern tid. Mellan denna lilla kyrka i den svenska huvudstaden och den säkert lika lilla franska reformerta kyrkan i den danska huvudstaden på Gothersgade 111 finns vänskapliga band. Initiativet till Sankt Lazarus Orden tas alltså genom representanter för fransk protestantisk kristendom i Danmark och i Sverige, i tvenne små diasporaförsamlingar, året 1968. Små församlingar förvisso men med goda sociala kontakter, också uppåt (ja, jag menar nu i samhällshierarkin). Vänskapen mellan militärpastorn Pierre Hugues de Cabrol i Köpenhamn och pastor Jan Hoffmann i Stockholm lade grunden till S:t Lazarus Orden i Norden. Särdeles goda vänskapsförbindelser mellan lazariter i Danmark och Sverige frodades sedan under många år.

Vänskapen skapar utveckling. Friherre Lorentz Creutz, föreståndare för den nämnda franska reformerta församlingen i Stockholm blir Ordenshusets förste Grand Bailli och friherre Claës Rappe dess kansler. Mellan dessa ädlingar uppstod vänskapsband till gagn för den fortsatta utvecklingen. Vänskapen fördjupas inte sällan om det finns en öppenhet för olika tänkesätt och värderingar. Här möts, i dessa bägge ledargestalter, en kalvinistisk och en luthersk högkyrklig kristendomsförståelse. Två ledare i Storprioratets ungdom så att säga personifierar Ordens uppdrag att vara ekumenisk och verka för vänskap över samfunds- och fromhetsgränserna. 

Sankt Lazarus Orden i Sverige har rekryterat sina medlemmar genom vänskapen. Baron Claës hade lätt att knyta kontakter inom skilda kretsar. Hans samhällssyn påverkades av upplevelserna med greve Folke Bernadottes vitabussar-mission vid andra världskrigets slutskede. Genom Claës Rappe fick Ordenshuset en ledare som kunde möta människor med olika bakgrund och tänkesätt och väcka förtroende och engagemang. Hans förmåga att med stolthet klargöra Ordens uppdrag i nutiden skapade attraktionskraft. I vårt femtioårsjubilerande Storpriorat vill jag framhålla hur rekryterande det är att ge uttryck för stolthet över vår ordenstillhörighet, personligt och kärleksfullt.  Att låta vänskapen bli medlemsrekryterande är alltjämt vårt uppdrag. Att sedan medlemskap i Orden i sin tur skapat ny vänskap med många ordenssyskon är andra sidan av samma mynt. Vänskapen skapar tillväxt.

Jag började med några nedslag i året 1968. Några av oss var själva med; för andra är det avlägsen forntid. Hur som helst vilar det något symboliskt över årtalet 1968: Uppbrott och förvandling, rotlöshet och förvirring kan sammanfatta mycket. 

Storprioratets grundande kan kanske förstås som en motreaktion, en längtan efter sammanhang. Det handlar om kristen tradition, om behovet av högtid, om att vilja ta ansvar för det kristna arvet. Jag tror, att vår Storpriorat har varit och kommer att vara ett instrument för Herren själv för att stärka vår kristna identitet, vårt engagemang för andra och vårt sammanhang med den världsvida kyrkan.

Att Lazarus Orden har ett konkret uppdrag, som medlemmarna kan samlas kring, var från början tydligt. Man anknöt till Ordens förankring i franska Västafrika, i republiken Senegal och S:t Lazarus Ordens Baillage du Sénégal. Viktiga länkar var den romersk-katolske biskopen Sagna av Ziguinchor och ambassadören Joseph Mattiam. Och de tuffa systrarna av Marias heliga hjärta. Vår storprior, advokaten och generalkonsuln Ulf Alfredson, som tog över ledarskapet efter Claës Rappe, tog också över ett stort engagemang för arbetet i den senegalesiska provinsen Casamance. Här uppstod verkliga vänskapsförbindelser mellan människor i Västafrika och människor i Sverige. Arbetet har fortsatt i Gambia, i byn Fulabantang.  Det rör sig om små enkla men betydelsefulla sjukvårdskliniker. Obs! Massor av goda tankar och förböner har kommit i retur till oss. Verksamheten har varit till ömsesidig hjälp och stöd. Ibland tänker jag, att våra afrikanska systrars och bröders böner och trosvisshet har burit vårt Storpriorat genom besvärliga situationer. Vänskapen är vårt bärande element!

I en konflikt föddes Lazarus Orden. Kampen om de heliga platserna i det Heliga landet blev upprinnelsen till korstågen, vars rättmätighet jag inte kan analysera här. Eskil, 1100-talets store ärkebiskop i Lund, stod i nära förbindelse med den helige Bernhard av Clairvaux, korstågens främste ideolog. Ärkebiskop Eskil av Lund hade nog tolkat ansvaret i att ta korset på sig - det gröna korset - med orden uthållighet, noblesse och gudsförtröstan. 

Orden har haft otaliga konflikter, yttre och inre, under århundradena, så även i vår egen tid, dessvärre. Vår Storprior generallöjtnant Kent Harrskog är per definition - å yrkets vägnar men även personligen - konflikthanterare. Det gäller även general Sverker Göranson. Jag vill idag framhålla, att vårt Storpriorat hållits samman av vänskapen genom åren. Konflikthärdar i den internationella Orden har inte fått fäste inom vårt Storpriorat. Vänskapen har varit en starkare kraft. Det betyder inte, att allt alltid varit frid och fröjd – men när vänskapen är den starkare kraften har vägar öppnats till balanserade överväganden och kloka lösningar. Jag framhåller idag vänskapen med största tacksamhet!

Ja, av fullaste hjärta är en stark formulering, som vi alla får göra till vår egen vid inträdet i S:t Lazarus Orden. Formuleringen är helt speciell och måste ha fötts samtidigt med vårt Storpriorats etablering för ett halvsekel sedan. 

Av fullaste hjärtan vill vi nu tacka för femtio år av vänskap, gemenskap och arbete. Av fullaste hjärtan vill vi nu önska vårt Ordenshus framgång och framtid – Atavis et Armis – dvs med förfäder och vapen. Så, i gemenskap med alla dem som gått före må vänskapen, amicitia, alltid vara vårt verksamma vapen! 

Av fullaste hjärtan lyfter vi våra glas för det Svenska Storprioratets framtid och välgång! Skål!

Per Arne Joelsson ECLJ GOMLJ, prior i det Svenska Storprioratet